Blogaholic
Logga in
·
Styr upp en egen blogg
Visar samtliga inlägg taggade med hårfärg.

Stressen bara kryper upp längs nacken..

Publicerat klockan 14:58, den 20 juni 2011

Filmen flåsar på mig, och jag känner mig väldigt irriterad också då jag tycker jag jobbar jävligt hårt på den. Jag sitter uppe på nätterna för att han som gör den ska få bilderna i tid osv ( han bor ju i Sydney, Australien). Så när klockan är liksom 4 här då svarar han. Jag tycker jag är duktig som sitter såpass för att få bilderna godkända och sedan färga dom. Men verkar dock inte vara så.

Jag har 2 andra jobb vid sidan av och jag gör allt det vanliga hemma ni vet, lagar mat,städar,diskar,tvättar osv. Jag brukar göra det mest för att underlätta för mina föräldrar som jobbar hela dagarna, men inser mer och mer att.. "fan det gör du med Martina?". Det händer ju att jag blir helt galen och inte bara orkar någonting. Då åker ångestpillren fram, dom som gör så att jag dämpar min ångest, eller dom som jag tar i förebyggande syfte. Det känns ganska okej med dom då, världen går liksom inte under i alla fall. Men jag avskyr mina piller. Försöker ta dom sällan, men insett mer på senaste tiden att jag borde nog faktiskt börja ta dom förebyggande på heltid ett tag framöver, så jag inte får sådana otroliga arga utbrott heller pga panikångesten. Åh, jag avskyr det stadiet. Att bara skaka i hela kroppen må så jävla illa att du inte orkar med. Känns som ditt hjärta håller på gå sönder av den tunga och panikartare bankningarna, du hyperventilerar mer än att andas normalt. Och så håller det på, i kanske en kvart, det känns som en evighet. Efteråt är du så förbannad trött att du inte orkar röra dig. Speciellt efter alla skakningar och kramper. Men jag resermig upp dricker vatten sätter mig här igen och ritar vidare.

Jag hatar när dom kommer utan förvarning också, när det inte finns någonting som ger mig ångesten. När det bara kommer och kryper upp i nacken och sen biter mig i huvudet. Jag vet det är mitt huvud, jag vet det. Men jag var ju å bra nu JÄTTELÄNGE och klarade mig utan anfall alls. Bara lite ångest som pillrena fixade bort, nu så bara sprängs jag igen. Är som om jag är tillbaka på ruta 1 i 8:an. 14 år och livrädd varje natt, skriker och gapar och slår på dörrarna, utan anledning.

Men det är nog en period, det kommer att fixa sig och gå över, det går över varje gång. Sålänge ingen ser mig är jag helt okej med dom anfallen, på ett sätt. Bara ingen ser mig. Det är så fruktansvärt att se, jag har sett det ifrån andra, det är jättejobbigt, och även om jag själv lider av samma saker så vet jag aldrig vad jag ska ta mig till då en av ens vänner drabbas av panikångest. Man är hjälplös, ack så jävla hjälplös. Det är så individuellt vad du ska göra. Gud vilket tråkigt inlägg, hej?!

Snart kommer min vän hit och vi ska se på film och äta mat, gott. Tog fram currygryta med räkor i<3 Det ska vi äta med riiiiis, FYFAN VA GOTT. Nu ska jag även måla till filmen, lalaliloo~

 

Ingen mer ångest nu Martina, det fixar sajj!!

Uh, måste färga håret. PANIK. Wic får göra det när hon kommer, jag orkar fan inte, Wic kan sånt, tror jag ska tjata till mig att hon klipper mig också, haha! Sidecut?! Var så längesedan...men jag har så himla långt hår nu, så fult om jag ångrar mig. BLÄH!! ÅNGEEEEEEEEST. Piller? Nej skojar bara...jag brukar skoja om sånt mestadels, därför tycker många att jag är elak. Men mitt sätt att slippa känna ångest eller tänka på detär faktiskt att skämta om det. Jag deal:ar med det på det sättet. Hata mig inte. Jag vet vad jag snackar om, är ingen tönt som bara gnäller:)

Postat i kategorin Okategoriserat